BORTGLÖMT DRÖMFISKENär jag en junikväll för några år sedan bilade norrut för en veckas avkopplande harrfiske, fick jag ett telefonsamtal från en bekant. Samtalet skulle visa sig leda till ett av mina absolut roligaste fiskeminnen.Mottagningen var dålig och det knastrade och sprakade, jag kunde med viss möda tyda vad som sades. Det var fiskebroder Nils-Erik i andra änden. Hans röst lät ivrig och han ville att jag skulle komma förbi hans sommarstuga redan samma kväll, det var nånting han måste visa mig sa han... Han berättade engagerat om ett tips han fått från en gammal man i byn som bara måste följas upp. Ordet storfisk nämndes. Jag skrattade och sa att visst fan kan jag komma och fiska lite småöring ett par dar men kilosfisken den får vi nog hämta i put-n-takevattnet vi avslutade förra årets fiskevecka i. Men det fick nog bli på hemvägen, jag hade ju fickorna fulla av nybundna klinkhammers och siktet var inställt på strömmarnas dam. Men han gav sig inte och lyckades till slut övertala mig att göra en avstickare till hans stuga, för trots allt blev jag ju en aning nyfiken på sanningshalten i hans berättelse, även om jag mest trodde att han bara försökte lura dit mig för att han ville ha sällskap. Nån att dela några pilsner med och ljuga lite framför brasan. Inte helt fel det heller. Klockan var nog strax före 10 på kvällen när jag rullade upp framför Nisses stuga i den lilla byn, han stod redo med flugspöt i ena näven och en ring falukorv i den andra. Han hade ett fånigt leende på läpparna och verkade ivrig att komma iväg! "Vadå, blir det inget kaffe innan vi sticker och fiskar?" undrande jag. "Nej!" svarade han kort och flinade. "Vi har inte tid med sånt nu!" Nisse hoppade in och vi brakade iväg längs grusvägen, in i storskogen! Efter någon mil bad han mig sakta in och ta av på en smal traktorstig knappt synlig från vägen. Stigen blev snårigare och snårigare och det bar hela tiden uppför rejält och jag tänkte på fullaste allvar att nu skulle man haft en bandvagn istället för min gamla 245a. Vägen, om man nu kan kalla det för väg, var mycket dålig, nästan helt igenväxt och verkade inte ha använts på många många år. Min kamrat satt tyst medan jag rattade bilen genom den snåriga och gropiga terrängen, han hade hela tiden det där "full-i-faan"-uttrycket och jag anade att han satt och lurade på nåt. Min skepsis hade nu bytts mot en viss förväntan och jag undrade för mig själv vad det var han faktiskt hade upptäckt däruppe på berget. "Vart leder ehh.. vägen?" undrade jag. "Ingen aning vart den slutar" Nisse ruskade på huvudet. "Det går inte å följa den så mycket längre än ett par kilometer till, sen läre vi till å gå" svarade han. Det här var inte första gången som vi röjde busk tillsammans. Under mina tidigare besök hade han visat på mig massor av undangömda tjärnar och små vattendrag. De flesta med ett bestånd av småöring men även riktigt skaplig abborre. Trevligt naturligtvis, men inget som fick pulsen att öka direkt. Det var någon kilometer att gå uppför i stiglös skogsmark efter det att vi blivit tvungna att överge bilen, men efter vad som kändes som en mindre evighet började marken i alla fall plana ut och jag skymtade vatten mellan träden. Sjön var inte speciellt stor, kanske 5-6 hektar max. Botten verkade mestadels bestå av sand, grus och storsten, vattnet såg kristallklart ut. Det var absolut vindstilla och solen hade precis börjat gå ner bakom träden. Luften var ljummen och sländor ritade långa streck på den spegelblanka vattenytan. Den svenska sommaren visade sig verkligen från sin allra vackraste sida den här kvällen. Vi stannade till en kort stund för att njuta av stillheten och pusta ut innan vi började gå längs kanten av den första viken. Några vakande fiskar syntes inte till men förhållandena var till synes perfekta. Vis av tidigare erfarenheter visste jag att man kunde få vänta länge vid ett vatten innan det visade sig om det innehöll fisk eller ej, så jag tänkte inte låta mig nedslås än. Efter ett par hundra meter kommer man så ut på en udde och kan blicka ut över resten av sjön. När vi gått kanske halva vägen hördes ett välbekant ljud som fick mina sinnen att reagera. "Hörde du?!!" sa min kamrat upphetsat. "Vad var det jag sa". Vi stannade till för att lyssna och genast hörde vi fler dova smällar bortifrån andra sidan udden, dit vi ínte såg ännu. "Fan, det vakar!! Hör du det?!! Det vakar!" hostskrattade Nisse ivrigt samtidigt som han satte korvbiten han gått och käkat på i halsen. (Det såg för övrigt otroligt roligt ut!) Vak?!! Jag tyckte det lät mer som om nån stod och slog med en hockeyklubba i vattnet. Intensiteten i smällarna ökade och så gjorde även min puls! Plötsligt kändes det som om hjärtat skulle hoppa ur bröstet på mig, men det var bara Nisse som ivrigt dunkade mig i ryggen! "Kom igen nu! Här kan vi inte stå och trampa..." skrattade han och trängde sig förbi mig på stigen. "Nu ska du få se på fan!". Synen som mötte oss när vi nådde fram till udden var både häpnadsväckande och overklig på samma gång. Jag räknade nog till minst 30 vak innan jag stirrade på min kamrat och nu fånlog även jag! "Det var det jävligaste!" Utbrast jag. "...är det fan sant det du säger?!!". "Eller har du burit hit regnbåge för att skoja med mig?". För precis så såg det ut, det här var inga småvak efter några öringar som bildat tusenbrödrabestånd, utan här var det fråga om betydligt större fiskar! Stora mörka siluetter av fiskkroppar välvde tungt i vattenytan och slukade sländor som förtvivlat försökte komma undan dom glupska jättarna. Jag stod som förstenad och bara förundrades av skådespelet innan jag sansade mig och började famla efter grejorna. Med viss möda lyckades jag, trots fiskefrossa, skruva upp spötuben, sätta ihop spöet och tackla upp. Det fick bli en Streaking Caddis strl 10 på 0.18. Faktiskt mest pga att det var det första jag fick tag i när jag rotade i jackfickan. Sjön var i allra högsta grad vadbar och det verkade hyfsat långgrunt, jag vadade snabbt ut ett femtontal meter från land och jag hade minst 2-3 vakande fiskar inom kasthåll. Ut med klumpen, repa ut en 10-12 meter backing, några luftkast och sen landar min fluga kanske 3 meter från närmsta vak. En snabb virvel syntes omedelbart ett par meter därifrån och sen ser jag bara en enorm skalle som sticker upp och i ett kraftigt plask försvinner min streakis ner i djupet! Vad fan ÄR det för fisk?!! Öring? Röding?! Tankarna for genom huvudet... En bumling är det i alla fall, helt klart!!! Fisken gjorde omedelbart en rusning i ytläge på ca 20-30 meter, tvärstannade och dök sedan. Nu blev det tvärstumt och jag kunde inte annat än bara hålla emot och vänta... Jag försökte försiktigt ta hem, men det var som om jag fått bottennapp. FAAN! Typiskt att den skulle gå fast i något, den verkade vara stor! Fortfarande hade jag ju ingen aning om vad fasen det var för slags fisk som tagit flugan. Öringar brukar sällan rusa så där, kändes mer som en regnbåge eller nåt. Röding? Storröding i så fall, pulsen ökade ännu mer... Jag provade lyfta spöt igen, och nu fullkomligt exploderade det! PANG!!! Spöhandtag, rullfäste, linringar! Allt flög huller om buller kring mig där jag stod, ett under att inget träff.....ehrmm... Skämt åsido, fisken var kvar och gjorde ett explosivt utfall och rusade mot ytan som bröts i en vattenkaskad. Gjorde ett hopp på ett par meter och det "ferrade" om stjärtspolen när den fortsatte sitt simmande i tomma luften! Ner igen och så en ny rusning på ett tiotal meter för att sedan plöja iväg, sakta och tungt likt en ubåt i ytläge ut mot tjärnens mitt. Jag började allvarligt fundera på om backingen skulle räcka till... Resten är som ett töcken, som ett minne som man vet att man varit med om men som man inte riktigt får ihop helt och hållet. Jag tror det tog nästan 10 minuter innan jag lyckades få "vad det nu än var jag hade på kroken" så pass trött att jag kunde börja fundera på landning. Efter ett visst kryssande fram och tillbaks gled fisken till slut upp längs min högra sida och jag kunde greppa den under buken. Fisken var faktiskt "mindre" än jag först trodde, men i alla fall klart över kilot och den vackra, guld-rödprickiga, lite tigerrandiga kroppen i kombination med rödingens illröda buk och de vitstrimmiga fenorna gjorde slutligen klart för mig vad det var för fisk vi hade att göra med. Bäckröding! Riktigt jäkla stor bäckröding! Visst har jag fiskat på kämpavilliga bäckrödingar förut i olika put-n-take sammanhang men aldrig stött på individer av denna kaliber! Och framför allt inte i ett "orört" vatten! När jag slutligen släpper den otroligt vackra varelsen i min hand med blicken och tittar upp ser jag min kamrat stå med böjt spö en bit bort med samma hysteriska fånleende och jag hör mig själv skratta högt! Jag tittade åter ner på den halvdöda fisken i min hand, återutsättning var helt uteslutet, alla dess krafter var totalt uttömda och jag beslöt att låta den få komma till ro. VILKEN FISK! VILKEN KAMP! Vi fortsatte fiska till långt in på natten och först vid 3-4 tiden hade fiskens aktivitet avklingat så pass att vi beslöt oss för att det började bli dags för hemgång. (Kan nämnas att vi fick backa bilen ca 2 km innan vi kunde vända) Med värkande armar och ryggar satt vi i riset och försökte summera vad det var vi faktiskt hade varit med om denna natt. Få av de kanske 30-talet fiskar vi fick vägde under 7-8 hg. Den största togs av min kamrat och vägde fantastiska 1,6 kg. Vilken luns till fisk! De minsta var kanske runt 1/2-1 hg. Vi behöll 3 fiskar för röken. Min den 1:a stora samt 2 mindre, polarns 1,6:a fick bli kvar i sjön och så vitt vi vet är den kvar än. ...... Historien berättar att vattnet i början av 1900-talet försågs med bäckröding och någon gång under 50-talet försvann fisken spårlöst, osäkra källor uppger att sjön troligtvis nätades ur under en eller ett par säsonger. Sedan dess har den ansetts och anses fortfarande som fisktom av folket i byn. Ingen av de som ens känner till att den ligger däruppe orkar bege sig dit. Man kan snabbt konstatera att dessa fiskar måste ha gått till sig under de 40-50 år dom fått vara ifred, inget att förvånas över kanske eftersom bäckrödingen ju lär vara en överlevare av stora mått. Men ändå... Under de ca 10 år vi fiskat i sjön sedan den där juninatten har vi fått fiskar mellan 1/2 hg upp till ca 1,7 kg. Snittet torde ligga runt 5-8 hg men kilot är inte så ovanligt. Vi fiskar C&R så gott det går och vi har inte märkt att vårt ringa uttag har påverkat beståndets sammansättning. Kommer vi nånsin att spränga 2-kilosgränsen? Vet inte, men vi hoppas och tror fortfarande att det kan finnas en riktigt kusligt stor bumling därute i djuphålorna som inte låter sig luras så lätt. Det känns som ett privilegium att få ta del av detta drömfiske och det är en plats vi återvänder till åtminstone en gång per år. Oss veterligen är det ingen annan som fiskar här. Det finns ingen upptrampad stig och inga som helst spår efter andra människor. Den gamla traktorvägen växer igen mer och mer för varje år och med stor noggrannhet sopar vi bort spåren efter oss där vi svängt av efter grusvägen. Men det gäller att pricka rätt, vi har åkt upp hit och kammat noll många gånger, ofta tror man att det hänt något olyckligt, men man ger sjön ett par tre dagar och så rätt vad det är så finns dom bara där. I hundratal! "Ehh... förresten du, hur fasen gick det med harrfisket då?" "Njaee... Jag vart ju liksom kvar hos Nisse en vecka :)" av SwedeFly ©2007
|
