OVÄDERSHARR
Österdalälven (Karlsarvslugnet)

Hällregn, 13 grader i luften, klockan närmar sig 21.00. Regnbyarna tunnas ut något och den grå vattenytan klarnar en smula. Då kommer vaket, en långsam men mycket distingt välvning. En djuplila ryggfena. Det är stor fisk! Fler vak, hela blanknacken bubblar av harr.
Lägger kastet en dryg meter ovanför närmast vak, enhalvsjunken, brun Rackelhane stl.14. Öppnar upp linbågen precis innan presentationen, flugan faller rakt ner och tafsen ringlar ihop sig på vattenytan, perfekt. Lång, opåverkad drift.

När flugan passerar över ståndplatsen märker jag hur jag spänner mig, gör mig redo för det väntade hugget. Sakta reser sig vattnet under flugan, kroppen reagerar instinktivt och jag drar flugan ur munnen på fisken. Skrattar åt min iver, tar hem löslinan och väljer ett nytt vak.
En ny presentation, en ny välvning. Denna gång behärskar jag mig, ett mjukt svepande mothugg. Stumt, en kort betänketid sedan vild aktivitet. Jag tar fisken hårt för att göra kampen så
kort som möjligt. Fisken är klart över de föreskrivna 35 cm, fram med peangen, klick, harren tvekar i några sekunder sedan sätter den fart tillbaks till sin egen värld, vi ses.

Jag inser plötsligt att regnet tilltagit igen. Min väst är tung som bly och det droppar kallt ned innanför kragen. Dags att åka hem.

I bilen på vägen hem slår det mig att det jag just upplevt är en del av min vardag. Det är så lätt att ta saker för givet. Hoppas jag aldrig slutar förundras och förnöjas.
Det stora i det lilla, sade Linné, en klok man.


Petter Eriksson